
Trots att dryga två år har gått vinner han över mig fortfarande. Fan, vad jag hatar honom! Eller oss båda rättare sagt. Han för det han gjorde och mig själv för att jag tillåter honom att fortfarande göra det.
Barnen har avslutningar på onsdag och jag klarar inte av att gå dit...risken finns att jag stöter på honom där...och jag klarar det helt enkelt inte...
Jag erkänner, jag erkänner det...att rädslan för ett möte med honom är större än glädjen jag vet att jag kommer att känna när jag ser mina älskade barn sjunga...



